Ankomst och rundvandring

16/9 - 2008 (Japan)

När vi stiger ur planet är klockan ungefär 11:30. Innan vi går igenom passkontrollen fyller vi i några blanketter med information om vart vi kommer hålla hus och för att försäkra dem (dvs flygplanspersonalen och all annan byreåkratisk säkerhetspersonal) om att vi inte tar med oss narkotika in i landet. Uh, yeah, för man skulle verkligen inte ljuga om det! Hehe! Nu tycker jag att du ska sluta titta sådär konstigt på mig.
E,S, och O går igenom passkontrollen smärtfritt och sen var det min tur. Nu var jag ensam i den stora hallen. Jag räcker fram mina papper och låter personalen ta mina fingeravtryck och ett kort på mig (som de gör med alla som inte är invånare i Japan). Så nu finns mina fingeravtryck där ute nånstans och irrar runt. De kommer förmodligen samla datordamm i all evighet.
Passkontrolleraren mumlar litegrann. Sen tittar han på mig och mumlar lite till. Sen frågar han mig (på japanska) om min adress. Jag hade ännu inte fått nån adress då, så jag hade bara klottrat dit nåt "apartment in xx". Det dög (förståeligt) inte, och jag försökte förklara min situation för honom. Jag pratar på engelska med honom, han pratar på japanska med mig. Så gick det fram och tillbaka en stund innan han tillkallade en till person för att hjälpa till. Hon pratade också bara japanska så kommunikationen gick inte framåt. Sedan tog hon med mig in till ett stort, vitt rum med blåa stolar och stirrande lampor. Shit, nu är det ute med mig tänkte jag, jag kommer deporteras tillbaka! De kommer regga mig i nåt läskigt register så att jag aldrig kommer kunna komma in!
... Men så blev det ju inte, som tur är. Kvinnan bad mig visa bevis på att jag verkligen skulle studera där, och då kände jag mig väldigt glad över att jag tagit med mig alla papper i handbagaget. Ett par telefonsamtal (tror jag, kunde inte se bakom skrivborden) senare fick jag gå. Phew! Hela denna procedur tog allt som allt 10-15 minuter. Inte så farligt och jag kunde till slut lämna Naritas flygplats med en ny erfarenhet i bagaget.
Jag kanske har låtit lite dömande när jag påpekade att personalen på flygplatsen inte kan någon engelska, men alla var jättesnälla och det var trots allt ingen fara alls. Skönt!

På flygplatsen blev vi upphämtade av S-san, som är huvudansvarig för utbytesstudenterna. E, som skulle någon annanstans, lämnade oss och försvann bort i den stora flygplatsen. Från Narita tog vi bussen in till Tokyo (kostnad: ~3000 yen) och sedan vidare mot vårt bostadsområde med taxi. Hettan slog mot oss när vi klev ut från bilen. Luften var kvav och det var varmt ute - raka motsatsen till hur vädret i Sverige ser ut så här års.

Området vi bor i heter Shimotakaido. Det är ett ställe som ligger lagom intill hjärtat av Tokyo, men är inget renodlat bostadsområde. Vad jag har hört från de andra utbytesstudenterna är det här ett ganska fint och tyst ställe. Människor i alla åldrar finns att hitta här. Det ska tydligen också vara ett 'oshare'-område, alltså lite ungdomligt och hippt.
Såhär ser porten till huset jag bor i, tillsammans med några andra utbytare.

Corrine Grand Chariot. Ser nytt och fräscht ut!

S-san guidade oss tre från Stockholms Universitet och en tjej från Cambridge U runt och visade oss hur man använder redskapen och maskinerna i lägenheten. Vi bor på högsta våningen (3), ingen hiss. I maskinväg är alla lägenheter utrustade med air conditioner, TV, tvättmaskin, kokvrå och annat smått och gott. Det känns väldigt lyxigt och lägenheterna är ljusa, rena och väldigt, väldigt fräscha! Jag blev mycket positivt överraskad, eftersom man hade sett lite halvtaskiga foton på skolans hemsida och därav fått en felaktig bild. De tar verkligen hand om oss här, och hyran är ingenting med tanke på allt man får. Boytan är också generös, det är mer än nog!

Såhär bor jag.

Efter rundvisningen tog vi en sväng i Shimotakaidoområdet. S-san visade oss vart vi kunde hitta lite affärer och vart tunnelbanestationen låg. Det är relativt nära, till fots tar det tio minuter. Kanske tolv. I närheten av stationen ligger en mataffär (lite som Maxi, men med en mer... japansk utformning) som har öppet dygnet runt, varje dag! Jättebra om man bara vill gå och köpa nåt lite snabbt. Finns en 7/11 lite närmare som man kan ta ut pengar från, så det är skönt!
När rundvisningen var slut blev vi lämnade vid Corrine. Vi bestämde oss för att bekanta oss med lägenheterna och träffas en timme senare för att gå ut och ta en bit mat.

Sagt och gjort, en timme senare träffades vi från Stockholms Universitet och vi åkte in till Shibuya (hippt område i centrala Tokyo). Jag måste bara säga att det är så skönt att ha S och O som sällskap. De har varit i Tokyo tidigare och hittar ganska bra, så jag bara svansar efter dem. ^^; Jag måste lära mig hitta själv...Juste, måste gå och ta en sväng till HMV eller Tower Records för att kolla in skivorna!

När man är i Shibuya går det inte att undvika det stora megaövergångsstället. Det är verkligen hur mycket folk som helst som bara kommer emot en när ljuset slår om till grönt. När byggnaderna tornar upp mot himlen och man knappt hör vad man själv tänker för att det är så mycket ljud och intryck som tränger sig på en - då känner man sig liten. Men jag ogillar inte det, att sjunka in i bakgrunden och bli ett mönster i tapeten. Det känns tryggt på nåt sätt. Samtidigt så fanns det en annan sida som håller mig alert, jag var noga med att inte tappa bort killarna. Jag vet inte vad jag skulle göra då, så handlingsfattig är jag. Ack!
Tillbaka till dagssammanfattningen - vi gick runt i Shibuya en stund och höll utkik efter ett ställe att äta på. Vi bestämde oss för ett ramenställe, där man först väljer sin maträtt i en maskin på gatan utanför, som sedan spottar ut sig en biljett som man räcker fram till personalen inne i restaurangen. Smidigt och snabbt. Kostade väl en 60-70kr för en relativt stor skål (för mig) med ramen. Vem var det som sa nåt om att portionerna i Japan är mindre? XD I alla fall, det verkar ganska vanligt att man i små japanska restauranger sitter i en s.k. "ö". Mitt i smeten står kockarna och tillagar maten medan gästerna sitter som ett rullband kring det lilla köket. Som gäst känns det på ett sätt väldigt relaxing att se vad kockarna gör, och de är generellt väldigt renliga av sig härborta, överallt, inte bara i restauranger.

Med magarna fulla av mat strosade vi runt lite till. Solen hade gått ner, men gatorna var fortfarande fulla av folk. O försökte köpa cigaretter i en vending machine, men man måste tydligen ha nåt som bevisar att man är i laglig ålder, hoho!

Efter detta åkte vi hem och avslutade vår första dag i Japan. Det var då nästa problem dök upp. Jag tänkte föra över foton till datorn och drog fram alla kablar och bläckfiskadaptern. Och DÅ visar det sig att strömkabeln till datorn inte får plats i bläckfisken! Gaah! Frustration! Ångest! Desperation! Ett tag funderade jag på att knipsa bort de där utstickande delarna som var i vägen, men det kanske inte är så bra så jag lät bli... När insikten om att jag varit så dum att jag inte kollat upp det här innan jag åkte iväg sjönk in, började jag acceptera läget och mentalt förbereda mig för att behöva köpa en ny som passar. Och inte förvänta mig hitta nåt. XD; Det här låg i alla fall som ett ångesttäcke över mig i två dagar. Lyckades ha igång datorn i tio, femton minuter och få ett par lugnande ord från Yosh, innan jag till slut gick och la mig. Min första natt i detta land.