Ett besök på Ghiblimuseumet och Inokashiraparken

Dagen började bra idag. På vägen till tågstationen klockan 0805 hittade jag henne:

I sin röda skrud bad hon verkligen om uppmärksamhet i den annars så gråa miljön. Kan man kanske dra en parallell mellan henne och Shibuyaflickorna?

I skolan segade sig timmarna fram. Dagen innan hade vi, ett gäng JLSPare, köpt biljetter till Studio Ghiblimuseumet i Mitaka, något som alla såg fram mot!

Stressad lunch i skolkafeterian. Och ja, det smakade så gott som det ser ut att vara! Där får man förresten valuta för pengarna. Alla satta lunchrätter kommer alltid med misosoppa, ris, små side-dishes och så huvudmålet såklart. Ibland får man även en dessert.

Efter mycket stoj skyndade vi oss till tågstationen. Lite strul med tågbyte senare hamnade vi på semiexpresståget, där vi åkte i första vagnen. Varför är detta då värt att nämna? Jo, för i expresstågens förstavagnar ser man rakt in i förarhytten! Där sitter förarna i sina strykta kostymer och Musse Pigghandskar och pekar och gör gester mest hela tiden (vad kan de ha signalerat?!). Det märkliga är att i den annars så moderna hytten så förekommer det små detaljer som direkt för tankarna till det förgågna. Ett tidtagarur i 50-talsstil till exempel, eller någon inredningsdetalj i trä. Mycket intressant. Härifrån kunde man också se allting ur förarens vinkel, och plötsligt kändes det som att man var i en helt annan stad. Vyn upplevs som mycket bredare, samtidigt som man, varje gång tågen saktade in för att stanna på stationen, fick känslan av att allting är så kompakt. Och så var det väldigt vackert att titta på rälsens och ledningarnas symmetri i kontrast med de asymmetriska byggnaderna runtomkring. Inte så konstigt att det finns så många tågotakus i Japan, om vi ser det de ser.

I alla fall, av i Mitaka för att i snabb promenad ta oss till museumet. Mitaka är ett väldigt lugnt och fint område, det märks i såväl arkitektur som gatulamporna och mängden träd och grönt. Det står i skarp kontrast mot Shimotakaido som symboliserar det typiska Japan för mig - de smala gatorna, elkablar som korsar härs och tvärs, de små affärerna och tandläkarkliniker överallt.

Just för att vi var så stressade hann jag tyvärr inte ta några kort, och det var dessutom fotoförbjud i muséet. Jag kan dock försöka sammanfatta det hela litegrann: Som någon uttryckte det, Ghiblimuseumet får en att känna ledsamhet inför vuxenlivet. Alla skatter från barndomen finns där, och efter besöket på museumet känner jag att det är dags att köra en Ghiblimaraton för att fortsätta älta oss över vår vuxenhet! Men men, lite mer om museumet då: det var väldigt mycket folk och inte så stort som man kanske tänkt sig. Mest glada barn överallt. Det finns ingen bestämd rutt man ska gå, och museumets motto är "Let's lose our way, together", det låter lite awkward på engelska, men riktigt vackert och mysigt på japanska! Det är precis så man kan sammanfatta alla Ghiblifilmer, att gå vilse i livet, och hitta tillbaka.

Nåja, nog om det småpretentiösa pratet! Museumet featured en minibiosalong, olika rum för galleri, kuriosa och andra vackra ting som det är så fullt av i filmerna. Mitt favoritdel av muséet var rummet som var inrett som om det vore en arbetsyta för självaste Miyazaki-sensei. Tunga, tjocka gardiner, mörkt trä, hyllor som går ända upp i taket sprängfyllda med allehanda referensböcker, små porslinsfigurer och glaskulor överallt och bilder bilder bilder uppsatta på varje ledig yta! Det var verkligen jättemysigt och romantiskt, så vill jag att mitt arbetsrum ska se ut när jag nått slutet av min karriär.

På taket på museumet hade man placerat en life size skulptur av roboten som dyker upp i Castle in The Sky. Jag ångrar att jag inte tog foto med den, men kön var väldigt lång och det var varmt. ;_;

Fint.

Det var fullpackat med mysiga detaljer överallt. Kolla till exempel det här brunnslocket:En blick som ser rakt igenom ens själ!

I biosalongen såg vi en kortfilm som hette Kujiratori ("Valfiske"), och jag måste erkänna at jag kände mig skeptisk inför titeln. Jag hade mycket hellre sett Hoshi wo katta hi ("Dagen då jag köpte en stjärna") som låter mycket mysigare och såg mer välanimerad ut. Kujiratori handlar i grund och botten om barns omätliga fantasi. Vi får följa en pojke till dagis, där han ser att pojkarna från den andra gruppen byggt en båt, redo att kasta ankare. Han vill förstås följa med, men så börjar vattnet forsa in och han blir tvungen att stanna på land. Kvar står han där med flickorna från hans grupp och tittar på när båten försvinner mot horisonten.
So far, so good, yes? Men så kommer det hela som jag känner mig lite upprörd över. Pojkarna åker ut till sjöss för att fånga val, de kastar lasso runt sitt byte och efter mycket stretande får de till slut fast honom. Men herr val ser glad och nöjd ut. Tillsammans kommer de tillbaka till land och flickorna bär fram blombuketter till pojkarna. När de frågar om inte herr Val kunde stanna ("vi kan ju bygga en pool till dig!") så svarar han att nja, det skulle bli lite trångt och när det är trångt får han ont i huvudet. Sen simmar valen iväg och filmen slutar.
Om det inte hade varit för det sista (att valen simmar iväg) skulle jag ha blivit riktigt upprörd. Som vissa kanske vet är valfångst ett problem i Japan, då valarna sakta men säkert dör ut pga utfisk. Hur försvarar man valfångsten? Jo, det är ju tradition. Inte kan man sluta då, vi har ju gjort så hela tiden. Jag tycker fortfarande inte att Kujiratori förmedlade ett tillräckligt bra valfångsfritt budskap, men det kanske inte var meningen heller. Det andra som jag irriterade mig över är att det är pojkarna som går ut och gör jobbet medan flickorna stannar hemma och väntar. Visserligen kom vår huvudperson, som är en pojke, inte med, men det är ändå lite sådär med vad för budskap som man (omedvetet?) förmedlar. Njä, kan faktiskt inte säga att jag gillade filmen. Ghibli har gjort bättre.

Nu lämnade det här sista stycket en ganska besk eftersmak, men jag sprudlade av energi och inspiration efter besöket! Det känns som att jag fyllt på min inspirationsmätare, och jag vill verkligen börja teckna nåt igen. Problemet är bara att komma igång...

Nåja, efter Ghiblibesöket tog vi oss till Inokashirastationen och på vägen dit promenerade vi i Inokashiraparken. Atmosfären är lugn och stillsam, raka motsatsen till Yoyogiparken! Dags för en ny omgång bilder:1. Nåt fancy rött tempel. Området var avstängt för renoverering så vi kunde inte gå dit.
2. (Död?) larv.
3. Mysig uppgång.
4. Gammalt och nytt.
5. Koifiskar. Stora var de!

Och förresten, det finns tydligen relativt tomma tåg i Tokyo också! Åkte i ett på hemvägen idag. Tänka sig. Kändes nästan som hemma!

Är nu hemkommen sen ett par timmar. Lånat ut internet till S och även träffat K-san (en av volontärerna) som fyllde år i tisdags och som dessutom fått reda på att han blivit godkänd på hans slutgiltiga tentor! Han har säkrat ett jobb (man jobhuntar i Japan redan när man går sitt näst sista år på universitetet) och är så gott som set for life. Så går livet. Folk har gått ut för att gå på nomihoudai. Det är ett nomikai men man betalar en bestämd summa och får sen dricka så mycket man vill. I det här fallet kostade det 3000 yen och eftersom jag inte dricker så kändes det inte lönt. Synd eftersom det sort of var ett celebrationparty för K-san, men han fick i alla fall lite presenter från Sverige från oss! Hoppas han gillar kaviar och knäckebröd. Ååååååh kaviar, I crave!

Nu ska jag gå ut och slänga soporna. Det ska jag nog skriva om snart, det är faktiskt ganska besvärligt det här med sopor i Japan. Och så tittar vi lite närmare på hur bentoköpande går till på kvällen i dessa trakter!